Typiskt min tur

Redan igår kände jag att någonting var fel. Jag var utmattad, snarare ”död”, redan vid åtta snåret på kvällen.

Idag vaknade jag med världens fetaste huvudvärk som tycks pulsera i takt med mitt trasiga balanssinne. Jag försökte ändå bege mig till Malmö men gav upp när det började svartna för ögonen påväg till tåget. Min sedvanliga otur, dagens föreläsningar bjöd på en hel del intressanta ämnen (misstänker jag i alla fall, kan ju som sagt inte bevittna dem själv) .

Men det som grämer mig mest är att jag skulle intervjua anställda på CCP (spelföretaget från Island som utvecklat Eve Online)  under eftermiddagen idag – hade bokat tid och allt. Ruttet. Hoppas att jag kan genomföra intervjun under andra former en annan dag, via telefonsamtal eller mejl, vem vet?

Skrev en kort artikel om Tsutomu Kouno (speldesigner bakom verk som Ico och LocoRoco) igår. Blev ganska nöjd och hoppas att den blir publicerad inom en nära framtid. Nu är det dock dags att slänga i sig en Panodil till…

Nervositet, kära återseenden och name dropping

Upp i ottan, hjärndöd styrde jag mina steg mot duschen. Tre timmar senare stod jag utanför Malmö Exhibition & Convention Center, med andra ord Nordic Game 2007. Sprang på Petter Mårtensson och Love Bolin, två trevliga killar som numera skriver för Gamereactor. Vi snackade lite kort om onlinespelen, jag utökade min kunskap om Eve Online (inför morgondagens intervju med en av killarna som arbetar med spelet), och får för detta tacka Petter som får ses som en expert inom ämnet.

Träffade senare Sten Selander, en av grundarna av Spelplan, Sveriges organisation för inhemska spelutvecklare och blev tilldelad rapporten ”Framtidsinsatser för datorspel – ett tillväxtprogram för upplevelseindustrin utifrån FUNK-modellen”, som jag var smått delaktig i. Fick även möjligheten att hälsa på Tobias Sjögren, inblandad i utvecklingen av Battlefield-spelen och som numera driver Peligroso Entertainment Group, ett företag som koncentrerar sig på att utveckla och förbättra affärsmodellen för svenska spelföretag. Men nog med name dropping, känner mig lite uppblåst.

Vad har jag mer gjort idag… Jag lyssnade på Tsutomu Kounos (som bland annat har Ico på sin meritlista) föreläsning om skapandeprocessen av det kritikerrosade PSP-spelet LocoRoco och senare också Per Strömbäcks (en av den svenska spelbranschens mest aktiva profiler) föreläsning, titulerad ”Games are bad, they make you mad!”. Även det var intressant att ta del av som åhörare.

Mer information läggs upp ikväll, när jag kommit hem. På tal om name dropping, Susanne Möller från Dagens Nyheter (tidigare programledare för SVT-producerade Kontroll) sitter bredvid mig… Jag skakar som ett asplöv. Typ. Vågade dock inte fråga om en intervju. Fegis.

Imorgon bär det av till Malmö

Nyss hemkommen från mitt vanliga eller, mer sanningsenligt, ”riktiga” jobb som personlig assistent. Kikar i inkorgen men finner till min stora besvikelse att dagstidningsredaktören inte hört av sig i än angående intresse av mässreportage om Nordic Game 2007 och en djupare artikel om det växande onlinespelsfenomenet – känns lite lojt.

Tror dock inte att det kommer bli svårt att hitta en annan intresserad, och större, dagstidning som är villig att ge tv- och datorspelsmediet lite större utrymme på nöjes- och kultursidorna.

Imorgon slår Nordic Game 2007 upp portarna och större delen av den svenska, nordiska rättare sagt, spelbranschen kommer att närvara. Ser fram emot att få träffa gamla kollegor, bekanta med flera. Ska bi riktigt skoj.

Jag kommer att rapportera om min upplevelse av Nordic Game 2007 här på Digitala tankar, med start imorgon. Vem vet, kanske just du och jag stöter på varandra i Malmö?

Tips: Line Rider

För några dagar sedan upptäckte jag nätspelet Line Rider. Och fastnade direkt. Vad som till en början kan upplevas som simpelt och själlöst blir, efter upprepande försök att skapa en bana man kan vara stolt över, som ett gift man inte kan sluta missbruka.

Man vill bara ha mer och mer, man suktar efter den där wow-känslan. Den perfekta loopen, häftigaste konstruktionen, den smartaste idén.

Sedan ser man följande filmklipp och ens drömmar går i tusen bitar. Men wow, vilken genial bandesign! Undrar hur länge personen satt och knåpade i editorn bara…

Europas bästa spelsida är tysk

I år har jag varit verksam som spelskribent i fem år och har under denna mer eller mindre intensiva period (från hormonstinn tonåring till förlovad man till nybliven och eftertraktad ungkarl) skrivit mer än 1000 nyheter utöver reportage, artiklar och recensioner. Vilket inte är fy skam, särskilt om man har i åtanke att jag gjort det gratis.

Jag skulle vilja påstå att mer än hälften av mina nyheter är hämtade från den tyska spelsidan Gamefront, som varje dag publicerar ungefär tio nyheter. Materialet är ofta ganska innehållsfattigt (typ Mario Party 8 till Wii släpps den 22 juni i Europa) men ibland finns där guldklimpar.

Ett annat faktum som gör att jag regelbundet besöker Gamefront är att spelsidan alltid är uppdaterade med det absolut senaste. Redaktionen dammsuger, bokstavligt talat, nätet på minsta lilla rykte och det har hänt att svenska spelsidor publicerat nyheter flera dagar efter att Gamefront rapporterat om dem.

Idag, den 10 maj, rapporterar Gamefront att Square Enix på en presskonferens i Japan utannonserat att rollspelet Star Ocean 4 är under utveckling. Bakom projektet står även spelstudion tri-Ace. Hur många dagar tar det innan en svensk spelsida publicerar denna information som ”rykande het”?

Ännu en eloge till GPTV

Avsnitt fem i den tredje säsongen av Gameplayer TV sändes igår på TV400 och lades i efterhand upp på spelsidan Gameplayer. Programmet handlade denna gång om spelvåld och vilka konsekvenser det faktiskt har på barn och ungdomar som regelbundet tar del av våldsamma inslag i medier (film, tv och spel).

Under tiden avsnittet laddades (jag såg det på nätet) siade jag om innehållet. Skulle det bli ännu en naiv skildring som tvärt försökte ta död på spekulationerna om att våldsamma tv- och datorspel skadar unga spelare psykiskt eller skulle GPTV våga låta personer med andra (ur spelintresserades synpunkt negativa) åsikter få framföra sina argument?

Jag borde inte ha tvivlat, GPTV har under denna säsong blivit mer pretentiöst, på ett bra sätt, och i avsnittet fick både justitiekanslern (som väckte åtal mot den svenska distributören av det extremt våldsamma Postal 2) och en docent inom psykologi som forskar om rättspsykologiska frågor vädra sina åsikter om spelrelaterat våld. Och de hade, båda två, en hel del poänger i sina påståenden.

Så, ännu en eloge till GPTV som tar upp en så känslig fråga som spelvåld och dessutom lyckas hålla en öppen dialog, istället för att glida in i en meningslös och stängd diskussion.

Är jag aktiv i fel bransch?

Jag har aldrig förstått storheten i The Legend of Zelda-spelen. Shigeru Miyamotos älskade äventyrsspelserie har genom årens gång lyfts till skyarna inte en, två eller tre gånger. Snarare femtioelva gånger, och det bara i Sverige av mer eller mindre välkända spelskribenter.

Och i och med detta beskylls jag för att inte gilla tv-spel. Vilket känns så där, även om jag tycks urskilja en glimt av ironi i slutet av Fredrik Schützers krönika (tror jag).

Egentligen vill jag älska Link och hans oändliga äventyr. Jag känner mig nästan mindre trovärdig som spelskribent för att jag inte stämmer in i hyllningskörens melodiska lovsånger. Men jag kan inte. För hur jag än försöker, kan jag verkligen inte älska The Legend of Zelda-spelen, än mindre spela igenom dem.

Den magi som vissa skribenter sägs uppleva när de rider på Epona över Hyrules fält har jag aldrig upplevt, och Ocarina of Time trollband mig aldrig. Jag tyckte snarare att spelet var långtråkigt.

Vad jag ogillar mest med The Legend of Zelda-spelen är alla dessa grottor som spelaren tvingas genomlida för att avancera i spelet. De är oftast identiska, problemlösningen genomtänkt men upprepande och tempot minst sagt segt. Jag tror faktiskt att jag aldrig har orkat slutföra mer än två, högst tre, grottor och bossar i ett The Legend of Zelda-spel (med undantag för A Link to the Past, som jag faktiskt ”gillar”).

Sanningen är den att tv- och datorspel som Ico, Final Fantasy X, The Elder Scrolls IV: Oblivion, Fallout, Grand Theft Auto: Vice City och Pro Evolution Soccer 6 (samt ungefär trettio titlar till) i mina ögon bjuder på mer och bättre underhållning än valfritt spel med Link i huvudrollen.

Och ja, jag gillar, nej snarare älskar, tv- och datorspel.