En eloge till GPTV

Spelsidan Gameplayer är en av de snabbast växande spelsidorna i Sverige för tillfället. Efter uppköpen av Kong, Sportgamers och Gamer (mina tidigare arbetsgivare) ser framtiden ännu bättre ut, inte konstigt då alla tre varumärkena var välkända sedan tidigare.

Något som kännetecknar Gameplayer är deras hårda satsning för att bli störst i Sverige och med företaget UMIT AB i ryggen har de mer än tillräckligt med ekonomisk kraft för att uppnå sitt mål. Jag har dock aldrig ansett att spelsidan erbjudit något utöver det vanliga, men är nu beredd att ändra min åsikt.

Gameplayer TV (GPTV) kan nämligen vara det bästa tv-programmet om tv- och datorspel som någonsin producerats i Sverige. Serien är inne på sin tredje säsong och programledaren Sebastian Axelsson och hans kollega Andreas Berg går från klarhet till klarhet och lotsar, nästan undervisar, på ett utomordentligt sätt tittarna genom spelbranschens djungel.

Ett mer eller mindre godkännande är att programmet sänds på TV400 varje vecka (nästa avsnitt är den 29 april, klockan 23:45). Skulle man missa ett avsnitt kan man se dem i efterhand på GPTV:s avdelning på Gameplayer.

Kort sagt, keep up the good work.

Omspel: Test Drive Unlimited

Eden Studios utvecklade ett av förra årets absolut bästa spel, Test Drive Unlimited till Xbox 360. Under några hektiska sensommardagar spenderade jag all min lediga tid åt att glida omkring i mina vrålåk på Oahu, Hawaiis huvudö.

Det lustiga med Test Drive Unlimited är den omöjliga uppgiften att kategorisera spelet i en särskild genre. Visst, man kör bilar och, visst, man måste vinna tävlingar för att avancera i spelet. Således ett racingspel? Eden Studios hävdar själva att deras ögonsten är en så kallad MOORG (Massive Open Online Racing Game). Mer eller mindre försäljningssnack, men jag är trots det böjd åt att hålla med dem.

Test Drive Unlimited är, än idag, ett underhållande och framför allt stimulerande spel. Spelet låter deltagaren köra och äga några av världens mest exklusiva bilmodeller (perfekt återskapade in i minsta detalj) i ett av världens mest omtalade semesterparadis. Mitt eget senaste köp är en röd Ford GT för 170 000 amerikanska dollar. En bra B-klassbil för pengarna.

När jag recenserade Test Drive Unlimited för Kongs räkning gav jag spelet fyra apor av fem möjliga. Frågan är om inte spelet var värt en fullpoängare.

Fotnot: Bilden är tagen från amerikanska IGN.com och föreställer G-klassbilar (äldre pärlor från 50- och 60-talet).

Annonser/reklam – brott mot speljournalistiken?

På senare år har de svenska spelsidorna börjat eftersträva journalistisk korrekthet. Recensionerna har överlag blivit, till följd av att skribenterna blivit mer erfarna, bättre, de intetsägande förtittarna färre och nyhetsrapporteringen djupare.

Ibland kan jag uppfatta den svenska speljournalistiken som lite väl överpretentiös och självgod, och det känns ofta som att vi inom den försöker hävda oss gentemot våra kollegor verksamma i andra branscher, men det är ett steg i rätt riktning. Vad som dock oroar mig är att samma publikationer, eller rättare sagt samtliga svenska spelsidor, som eftersträvar seriös journalistik även begår journalistiska brott.

Vad jag syftar på är reklamerna, annonserna, som är den huvudsakliga inkomstkällan för samtliga svenska spelsidor. Utan annonsintäkter skulle ingen av de stora svenska spelsidorna kunna existera och detta vet givetvis företagen inom spelbranschen mycket väl om.

Vad som jag uppmärksammat, och som är skälet till att jag skriver detta inlägg, är dubbelmoralen som uppstår när journalistisk korrekthet krockar med ekonomiska frågor. Är det verkligen försvarbart att Gamereactor har en annons för God of War 2 i recensionen av spelet, där annonsen levererar citat som ”superbt” och ”otroligt” (fast på engelska förstås) samtidigt som de har ännu en annons om spelet i högra hörnet av sajten?

Nordisk Film (Sonys svenska distributör) måste ha betalat djävulskt bra, då God of War 2-annonser dominerar reklamutbudet på sajten.

Än värre var det när den svenska spelsidan Hype lät designa om hela sajten för att göra reklam för den rosa versionen av Nintendo DS Lite. Jag har inte koll men hoppas att de verkligen inte publicerade recensioner av Nintendo DS-spel under samma period…

Jag vet mycket väl om att det kostar att ha en stor och populär sajt i omlopp på nätet, och jag anser inte att det är fel att finansiera den med hjälp av annonsintäkter, men borde man inte avstå från att recensera ett spel om man fått betalt för att göra reklam för det?

Om den svenska speljournalistiken så gärna vill uppnå samma status som andra journalistiska inriktningar, borde dess aktörer sluta skjuta sig själva i foten.

Spelhjältinnornas hjältinna

Igår skrev Naseer på sin blogg om den gamla förstapersonskjutaren No One Lives Forever, varför han definierar spelet som en klassiker och vad ett spel ska innehålla för att få klassas som en klassiker. Intressant läsning, som så vanligt när en text är signerad Naseer.

Vad jag dock intresserade mig mest för var det avslutande stycket, där Naseer hyllade hjältinnan Cate Archer för att vara en stark kvinnlig karaktär före sin tid. Jag säger inte emot honom men vill istället belysa en annan hjältinna, nämligen frilansfotografen Jade i äventyrsspelet Beyond Good & Evil.

Just Beyond Good & Evil var ett av de första spelen jag recenserade, hade mest skrivit förtittar och nyheter samt artiklar innan dess, och jag håller fortfarande fransmannen Michael Ancels verk som ett av de bästa spelen från förra generationen. Mycket tack vare underbara Jade. Hennes stora, oskyldiga gröna ögon, hennes avslappnade men intellektuella framförhållning och den totala avsaknaden av sexism gjorde att jag föll pladask för henne.

För att citera mig själv ur min egna, och usla, recension: ”Jag föll direkt för Jades karaktär och personlighet, detta eftersom hon skiljer sig mycket från sina kvinnliga kollegor i spelvärlden. Jade har inte plastikopererade bröst, kort kjol eller tajta trikåer. Hon försöker inte vara förförisk eller spela lättflörtad.”

Har du ännu inte bekantat dig med Jade är det dags att köpa Beyond Good & Evil och uppleva ett av förra generationens absolut bästa spel.

Jag har visst slutat att existera

Det finns inget bättre än att få bekräftelse på att det man skriver når fram till läsarna, att man berör eller, för att vara lite mindre finkänslig, påverkar läsarna i deras vardag. Jag kan vara den sista, avgörande faktorn ifall en person köper eller inte köper ett tv- eller datorspel.

Dessa bekräftelser brukar oftast bestå av mejl från läsare innehållandes positiv eller negativ kritik. Jag blir lika rörd av båda, för kritik ska man alltid ta åt sig av, om den är konstruktiv vill säga.

Ibland blir man dock tillfrågad av representanter från andra publikationer om man är intresserad av att börja skriva för dem. Detta är alltid kul, för då vet man att det man skriver uppfattas som bra, särskilt ifall representanten hör av sig två gånger inom loppet av några månader.

Som Petter Hegevall (före detta Engelin) på Gamereactor. Första gången han tog kontakt med mig var någon gång i höstas. Jag svarade tack, men nej tack, Kong har stora framtidsplaner som jag inte vill riskera att inte bli en del av. Andra gången var faktiskt för bara några veckor sedan, den 2 april, och i och med att jag sagt farväl till Kong tänkte jag ”varför inte, lite nya utmaningar skadar väl aldrig”.

Sagt och gjort, jag tackade ja till att bli en del av Gamereactor.

Idag är det den 19 april och jag har, trots skickade ”vad är det som händer”-mejl, inte fått något svar från Hegevall. Men på Gamereactor skriver numera min gamla kollega Petter Mårtensson. Kan det vara så att Hegevall frågat ett dussin skribenter, fått några positiva reaktioner för mycket och sedan ”elle belle biat” fram en lycklig nyinvald GR-skribent?

I vilket fall som helst: väldigt annorlunda värvningsmetod att fråga en skribent om han är sugen på att skriva för din publikation, få ett ja som svar och sedan inte höra av sig mer och, på köpet, tillsätta en annan skribent.

Uppdatering: Jag har visst, än en gång, rusat in i ett ämne som jag inte haft full koll på. Petter Mårtensson blev inte tillfrågad av Gamereactor, utan ansökte om en plats på redaktionen på eget initiativ. Men jag tycker fortfarande att det är underligt att Petter Hegevall inte hör av sig. Är jag med i redaktionen eller inte? Lutar åt det sistnämnda alternativet.

Varför jag inte kommer tillåta att Gameplayer använder mina texter

Några dagar innan UMIT AB:s uppköp av Kong, Sportgamers och Gamer blev offentligt kontaktade Thord Daniel Hedengren mig och berättade att jag inte behövde fortsätta planera Sportgamers framtid längre. Sveriges största sajt om sportspel hade blivit såld. Jag mottog nyheten med blandade känslor, först kände jag en stor lättnad (Sportgamers gav mig mardrömmar om nätterna) men efter lite betänketid ersattes lättnaden med besvikelse. Tommy och jag hade så många grymma idéer att genomföra, känns som att vi aldrig fick resurserna och chansen.

Jag släppte dock besvikelsen bittra smak, men blev uppriktigt sagt väldigt upprörd över att både Kong och Gamer även såldes. Men jag ville inte gnälla, utan var istället glad för Thord Daniel Hedengrens skull. Äntligen kunde han satsa på mer lönsamma projekt.Tongångarna på Kong-redaktionen var ganska, med all rätt, oroliga. Vad skulle hända med Kong? Vad skulle ske med Gamer? Några skribenter tackade för tiden med nättidningen och tog farväl, andra var mer hoppfulla. Själv var jag skeptisk redan från början. Thord Daniel Hedengren var dock övertygad om att UMIT AB skulle förvalta samtliga varumärke väl, ”de verkade seriösa och skulle aldrig köpa Kong, Sportgamers och Gamer om de inte hade planer för framtiden”.

Min oro visade sig vara befogad den 11 april, för exakt en vecka sedan alltså, då jag till min förvåning hade fått ett mejl från Gameplayer i min inkorg. Mejlet visade sig vara ett massutskick till samtliga medlemmar på Gamer och Sportgamers (ungefär 16 000 konton) och som gjorde reklam för Gameplayer TV på TV400.

Den 16 april, för två dagar sedan, avslöjade Gameplayer på vilket sätt de tänkte ”förvalta” sajterna. Kong skulle, i mina ögon, förvandlas till en billig informationssajt om det senast publicerade materialet på Gameplayer. Sportgamers upphörde att existera och är numera en auto-länk till Gameplayer. Materialet skulle även här ”granskas” och sedan föras över till Gameplayers arkiv. Gamers trådar och medlemmar förflyttades till Gameplayers egna forum.

Jag finner deras agerande arrogant. Kong-redaktionen fick ingen information om vad som skulle ske och de har vad jag vet inte frågat om de får använda vårt material på sin sajt. För det är där skon klämmer, jag har inte skrivit på något avtal med vare sig Kong eller Gameplayer där jag avsäger mig upphovsrätten till mina samtliga texter. Således får inte Gameplayer förflytta mina texter till sitt arkiv utan mitt godkännande.

Jag har skickat ett mejl till en kontaktperson på UMIT AB och frågat vad de har tänkt göra med mina texter, men har, föga förvånande, inte fått något svar. Några av mina före detta medarbetare har frågat varför jag gör en så stor affär av det hela, och någon har sagt att jag missriktar min ilska. Det kan vara så att jag handlar först och tänker genom situationen efteråt, men jag känner mig ignorerad och orättvist behandlad.

Jag gör inte detta för att sätta käppar i hjulet för Gameplayer, och jag gör det absolut inte för att förarga inblandade personer i affären. Jag gör det kort och gott för min egen skull och för att visa att även om jag är en simpel, obetald skribent hemmahörande på nätet så kan man inte behandla mig och mina kollegor hur som helst. Utan oss eldsjälar hade inte en enda svensk sajt om tv- och datorspel kunnat existera.

Jag vill tipsa om att den suveräna ”diskussionsbloggen” Att skriva om spel skriver om affären och att en intressant diskussion kring upphovsrättslagen har uppstått.

Svenska spelskribenters småaktighet

Än en gång får den svenska spelpressen mig att hånskratta. Jag tycker att det är så förbannat roligt – rättare sagt barnsligt – att diverse tidningar, nättidningar och sajter fortfarande inte vaknat upp ur sina egna små världar. Att de fortfarande, trots alla ”öppna” diskussioner om hur vi tillsammans kan bli bättre på vad vi sysslar med, har kvar sin småaktighet – vilket några av mina kollegor gärna belyser med jämna mellanrum.

Anledningen till min framstuckna haka är den här notisen. Vi på Kong var alltså först i världen med att avslöja att svenska Avalanche Studios utvecklar en uppföljare till actionspelet Just Cause, som just nu toppar försäljningslistor världen över. Och trots vårt ”världsexklusiva scoop” (som vi för övrigt varken kallade världsexklusivt eller översatte till engelska) har ingen av våra konkurrenter rapporterat om Just Cause 2.

Vad beror det på? Är det för att de inte vågar eller vill ange Kong som källa? Jag skulle kunna satsa alla mina pengar på att det är just så det är. Och jag har bara femtio kronor kvar i plånboken.

Det råder en bitter svartsjuka inom den svenska speljournalistiken. Kollegan som just gratulerade dig för en välformulerad recension eller ett tidskrävande och lyckat ”gräv” skulle inget annat än att hellre hugga dig i ryggen med sin blyertspenna om tillfället gavs. Sorgligt men sant. Än värre är det med den dolda rivaliteten spelsidorna emellan.

Men för att återgå till det ursprungliga ämnet: Dagen efter att vi publicerat vår notis om Just Cause 2 sprider sig nyheten som en löpeld på nätet. Gamefront, Jeux France, Xbox 360 Only, Gamez, Gameradio med flera rapporterar om Avalanche Studios uppföljare och alla källanvisar till Kong.

Så varför har inte en enda, liten svensk spelsida skrivit några rader om Just Cause 2? Med tanke på att de skriver spaltmeter efter spaltmeter om att Nintendo DS-spelet Contact släpps i Europa under vintern nästa år finner jag det underligt. Går inte speljournalistik ut på att informera sina läsare om det senaste inom spelvärlden?

Rätta mig mer än gärna om jag har fel. Eller är folk så otroligt småaktiga att de inte ens kan kommentera och svara mina påståenden… och frågor?