Milan vinner Champions League – enligt PES 6

Om ungefär en timme är det dags för avspark i den lika efterlängtade som känsliga Champions League-finalen mellan AC Milan och Liverpool FC. Italienarna minns säkerligen fiaskot för två år sedan (då de ledde med 3-0 i halvtidsvilan men släppte in britterna i matchen och förlorade senare också på straffar) och kommer att göra allt för att återupprätthålla hedern.

Jag lät tidigare idag lagen mötas i Pro Evolution Soccer 6 till PlayStation2 (utan min inblandning) och enligt Konamis fotbollsspel vinner AC Milan finalen med 1-0, efter mål av Filippo Inzaghi i den 24 minuten. Matchen dominerades i första halvlek av AC Milan och Liverpool FC lyckades aldrig skapa någon riktigt farlig målchans. I andra halvlek var det italienska laget inte särskilt intresserat av att anfalla och istället var det britterna som höll i taktpinnen – dock förgäves.

Statistik
AC Milan – Liverpool FC
Skott (på mål): 4 (2) – 3 (1)
Bollinnehav 1:a halvlek: 56 % – 44 %
Bollinnehav totalt: 48 % – 52 %
Vem som vinner den verkliga Champions League-finalen? AC Milan. Med 1-0.

Riddick upplever deja vú – även jag

Gamefront rapporterar att den brittiska spelsidan Pro-G, som i sin tur hänvisar till MCV, påstår att en ny version av The Chronicles of Riddick: Escape from the Butcher Bay (Xbox, PC) utvecklas till PlayStation3 och Xbox 360. Bakom produktionen står den svenska spelstudion Starbreeze, som även utvecklade originalet.

Goda nyheter i mina ögon. Riddick-universumet, som byggts upp av filmerna och spelet, är spännande och mördaren (spelad av Vin Diesel, i både film och spel) är fascinerande. Såg faktiskt Pitch Black igår med en kompis, vilken tur i ordningen kan jag inte hålla reda på…

Den nya titeln på spelet sägs bli The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena. Enligt Pro-G kommer Vivendi Games inom en nära framtid att utannonsera spelet.

Tv- och datorspelsmediet fyller 40 år

För 40 år sedan utvecklade Ralph Baer, en tysk som immigrerat till USA från Tyskland på grund av det uppeldade judehatet under 30-talet, den första konsolen, Brown Box. Wired publicerade för några dagar sedan en artikel som går igenom mediets 40-åriga historia, intressant läsning.

Vill man fördjupa sig i tv- och datorspelsmediets historia och utveckling rekommenderar jag den fenomenala boken ”The Ultimate History of Video Games” av Steve L. Kent, författare och inbiten gamer sedan barndomsåren. Boken innehåller fakta, intervjuer med några av industrins viktigaste pionjärer, djupa analyser och personliga kåserier i en härlig blandning.

Publicerad på Gameplayer

Sedan Umit AB:s uppköp och förvaltande av Kong och Sportgamers har jag inte skrivit någon spelrelaterad text. Jag valde, med blandade känslor, att ta en paus från speljournalistiken – vilket i efterhand visat sig vara nyttigt. Dels var jag ganska utbränd och hade tappat glöden, dels var jag tvungen att ordna upp mitt liv efter avhoppet från högskolan.

Idag publicerade dock Gameplayer en artikel om Tsutomu Kouno, skaparen av LocoRoco, som jag skrev efter att bevittnat producentens föredrag på Nordic Game 2007 i Malmö. Jag är tillfredställd, inte längre rastlös. Det känns underbart att vara tillbaka.

LocoRoco

Ännu en eloge till GPTV

Avsnitt fem i den tredje säsongen av Gameplayer TV sändes igår på TV400 och lades i efterhand upp på spelsidan Gameplayer. Programmet handlade denna gång om spelvåld och vilka konsekvenser det faktiskt har på barn och ungdomar som regelbundet tar del av våldsamma inslag i medier (film, tv och spel).

Under tiden avsnittet laddades (jag såg det på nätet) siade jag om innehållet. Skulle det bli ännu en naiv skildring som tvärt försökte ta död på spekulationerna om att våldsamma tv- och datorspel skadar unga spelare psykiskt eller skulle GPTV våga låta personer med andra (ur spelintresserades synpunkt negativa) åsikter få framföra sina argument?

Jag borde inte ha tvivlat, GPTV har under denna säsong blivit mer pretentiöst, på ett bra sätt, och i avsnittet fick både justitiekanslern (som väckte åtal mot den svenska distributören av det extremt våldsamma Postal 2) och en docent inom psykologi som forskar om rättspsykologiska frågor vädra sina åsikter om spelrelaterat våld. Och de hade, båda två, en hel del poänger i sina påståenden.

Så, ännu en eloge till GPTV som tar upp en så känslig fråga som spelvåld och dessutom lyckas hålla en öppen dialog, istället för att glida in i en meningslös och stängd diskussion.

Är jag aktiv i fel bransch?

Jag har aldrig förstått storheten i The Legend of Zelda-spelen. Shigeru Miyamotos älskade äventyrsspelserie har genom årens gång lyfts till skyarna inte en, två eller tre gånger. Snarare femtioelva gånger, och det bara i Sverige av mer eller mindre välkända spelskribenter.

Och i och med detta beskylls jag för att inte gilla tv-spel. Vilket känns så där, även om jag tycks urskilja en glimt av ironi i slutet av Fredrik Schützers krönika (tror jag).

Egentligen vill jag älska Link och hans oändliga äventyr. Jag känner mig nästan mindre trovärdig som spelskribent för att jag inte stämmer in i hyllningskörens melodiska lovsånger. Men jag kan inte. För hur jag än försöker, kan jag verkligen inte älska The Legend of Zelda-spelen, än mindre spela igenom dem.

Den magi som vissa skribenter sägs uppleva när de rider på Epona över Hyrules fält har jag aldrig upplevt, och Ocarina of Time trollband mig aldrig. Jag tyckte snarare att spelet var långtråkigt.

Vad jag ogillar mest med The Legend of Zelda-spelen är alla dessa grottor som spelaren tvingas genomlida för att avancera i spelet. De är oftast identiska, problemlösningen genomtänkt men upprepande och tempot minst sagt segt. Jag tror faktiskt att jag aldrig har orkat slutföra mer än två, högst tre, grottor och bossar i ett The Legend of Zelda-spel (med undantag för A Link to the Past, som jag faktiskt ”gillar”).

Sanningen är den att tv- och datorspel som Ico, Final Fantasy X, The Elder Scrolls IV: Oblivion, Fallout, Grand Theft Auto: Vice City och Pro Evolution Soccer 6 (samt ungefär trettio titlar till) i mina ögon bjuder på mer och bättre underhållning än valfritt spel med Link i huvudrollen.

Och ja, jag gillar, nej snarare älskar, tv- och datorspel.

Spelgalan 2007 – vad man förväntat sig

Igår gick Spelgalan 2007, arrangerad av den svenska branschföreningen MDTS, av stapeln. Som så vanligt när sådana här galor och prisutdelningar arrangeras är det de välkända och mest omskrivna spelen som prisas. 2006 var i och för sig ett mellanår i väntan på att den nya generationens konsoler även skulle lanseras i Europa, men jurymedlemmarna har nog inte haft alldeles för stora problem med att kora vinnare i respektive genre.

Just de olika prisklasserna är väl lite förutsägbart konservativa men jag har svårt att se någon annan lösning för att ge alla spel ”samma chans” i kampen om utnämningarna.

Värt att notera är att MDTS även delade ut ett hederspris som tillföll Owe Bergsten, som i och med beslutet att importera Nintendo-produkter som Game & Watch och NES till Sverige bidragit till vår hyfsat utvecklade spelkultur. Nedan följer en lista över alla pristagare.

Årets spel: The Legend of Zelda: The Twilight Princess (Wii)
Årets svenska spel: GTR 2 (PC)
Action: Gears of War (Xbox 360)
Äventyr: The Legend of Zelda: The Twilight Princess (Wii)
Sport: Table Tennis (Xbox 360)
FPS: Half-Life 2: Episode One (PC)
Plattform: Psychonauts (PC/PS2/Xbox)
Rollspel: Elder Scrolls IV: Oblivion (PC/Xbox 360)
Online: Gears of War (Xbox 360)
Strategi: Medieval II: Total War (PC)
Beat’em up: Tekken Dark Resurrection (PSP)
Racing: Test Drive Unlimited (Xbox 360)
Mobila spel: Locoroco (PSP)
Barn- och familjespel: Guitar Hero 2 (PS2)
MDTS Hederspris 2007: Owe Bergsten, Bergsala