Är jag aktiv i fel bransch?

Jag har aldrig förstått storheten i The Legend of Zelda-spelen. Shigeru Miyamotos älskade äventyrsspelserie har genom årens gång lyfts till skyarna inte en, två eller tre gånger. Snarare femtioelva gånger, och det bara i Sverige av mer eller mindre välkända spelskribenter.

Och i och med detta beskylls jag för att inte gilla tv-spel. Vilket känns så där, även om jag tycks urskilja en glimt av ironi i slutet av Fredrik Schützers krönika (tror jag).

Egentligen vill jag älska Link och hans oändliga äventyr. Jag känner mig nästan mindre trovärdig som spelskribent för att jag inte stämmer in i hyllningskörens melodiska lovsånger. Men jag kan inte. För hur jag än försöker, kan jag verkligen inte älska The Legend of Zelda-spelen, än mindre spela igenom dem.

Den magi som vissa skribenter sägs uppleva när de rider på Epona över Hyrules fält har jag aldrig upplevt, och Ocarina of Time trollband mig aldrig. Jag tyckte snarare att spelet var långtråkigt.

Vad jag ogillar mest med The Legend of Zelda-spelen är alla dessa grottor som spelaren tvingas genomlida för att avancera i spelet. De är oftast identiska, problemlösningen genomtänkt men upprepande och tempot minst sagt segt. Jag tror faktiskt att jag aldrig har orkat slutföra mer än två, högst tre, grottor och bossar i ett The Legend of Zelda-spel (med undantag för A Link to the Past, som jag faktiskt ”gillar”).

Sanningen är den att tv- och datorspel som Ico, Final Fantasy X, The Elder Scrolls IV: Oblivion, Fallout, Grand Theft Auto: Vice City och Pro Evolution Soccer 6 (samt ungefär trettio titlar till) i mina ögon bjuder på mer och bättre underhållning än valfritt spel med Link i huvudrollen.

Och ja, jag gillar, nej snarare älskar, tv- och datorspel.

Annonser/reklam – brott mot speljournalistiken?

På senare år har de svenska spelsidorna börjat eftersträva journalistisk korrekthet. Recensionerna har överlag blivit, till följd av att skribenterna blivit mer erfarna, bättre, de intetsägande förtittarna färre och nyhetsrapporteringen djupare.

Ibland kan jag uppfatta den svenska speljournalistiken som lite väl överpretentiös och självgod, och det känns ofta som att vi inom den försöker hävda oss gentemot våra kollegor verksamma i andra branscher, men det är ett steg i rätt riktning. Vad som dock oroar mig är att samma publikationer, eller rättare sagt samtliga svenska spelsidor, som eftersträvar seriös journalistik även begår journalistiska brott.

Vad jag syftar på är reklamerna, annonserna, som är den huvudsakliga inkomstkällan för samtliga svenska spelsidor. Utan annonsintäkter skulle ingen av de stora svenska spelsidorna kunna existera och detta vet givetvis företagen inom spelbranschen mycket väl om.

Vad som jag uppmärksammat, och som är skälet till att jag skriver detta inlägg, är dubbelmoralen som uppstår när journalistisk korrekthet krockar med ekonomiska frågor. Är det verkligen försvarbart att Gamereactor har en annons för God of War 2 i recensionen av spelet, där annonsen levererar citat som ”superbt” och ”otroligt” (fast på engelska förstås) samtidigt som de har ännu en annons om spelet i högra hörnet av sajten?

Nordisk Film (Sonys svenska distributör) måste ha betalat djävulskt bra, då God of War 2-annonser dominerar reklamutbudet på sajten.

Än värre var det när den svenska spelsidan Hype lät designa om hela sajten för att göra reklam för den rosa versionen av Nintendo DS Lite. Jag har inte koll men hoppas att de verkligen inte publicerade recensioner av Nintendo DS-spel under samma period…

Jag vet mycket väl om att det kostar att ha en stor och populär sajt i omlopp på nätet, och jag anser inte att det är fel att finansiera den med hjälp av annonsintäkter, men borde man inte avstå från att recensera ett spel om man fått betalt för att göra reklam för det?

Om den svenska speljournalistiken så gärna vill uppnå samma status som andra journalistiska inriktningar, borde dess aktörer sluta skjuta sig själva i foten.

Kommande projekt: ”Macho” – del 1

Jag skulle inte vilja kalla mig själv för genialisk eller något liknande, snarare en idéspruta. Jag har alltid haft många drömmar att självförverkliga, och det faktum att jag studerade till upplevelseproducent i mer än ett halvår (hann färdigställa en hel del projekt) gör att jag ofta får en idé som jag tror kan slå. I och med att jag för tillfället är frilansare har jag börjat arbeta hårdare med att förverkliga minst tre (därav två är riktigt intressanta) av dem.

Ett av de här projekten har jag givit det tillfälliga projektnamnet ”Macho” (uruselt, jag vet). Det är tänkt att resultera i en nättidning för män. Jag kan dock inte avslöja mer än att det inte enbart riktar sig mot tv- och datorspelsintresserade personer.

Jag är övertygad om att ”Macho” kan bli en början på något stort, riktigt stort. Min vision är att ha minst två deltidsanställda i slutet av året, samt ersättning till samtliga skribenter. Och då snackar vi inte ”ersättning” i form av recensionsexemplar utan pengar.

Projektet är bara i startgroparna i än, egentligen existerar bara ett såkallat konceptdokument, men min förhoppning är att påbörja designen inom en nära framtid.

”Macho” kommer att rocka min värld. Och förhoppningsvis din med.

Jag har visst slutat att existera

Det finns inget bättre än att få bekräftelse på att det man skriver når fram till läsarna, att man berör eller, för att vara lite mindre finkänslig, påverkar läsarna i deras vardag. Jag kan vara den sista, avgörande faktorn ifall en person köper eller inte köper ett tv- eller datorspel.

Dessa bekräftelser brukar oftast bestå av mejl från läsare innehållandes positiv eller negativ kritik. Jag blir lika rörd av båda, för kritik ska man alltid ta åt sig av, om den är konstruktiv vill säga.

Ibland blir man dock tillfrågad av representanter från andra publikationer om man är intresserad av att börja skriva för dem. Detta är alltid kul, för då vet man att det man skriver uppfattas som bra, särskilt ifall representanten hör av sig två gånger inom loppet av några månader.

Som Petter Hegevall (före detta Engelin) på Gamereactor. Första gången han tog kontakt med mig var någon gång i höstas. Jag svarade tack, men nej tack, Kong har stora framtidsplaner som jag inte vill riskera att inte bli en del av. Andra gången var faktiskt för bara några veckor sedan, den 2 april, och i och med att jag sagt farväl till Kong tänkte jag ”varför inte, lite nya utmaningar skadar väl aldrig”.

Sagt och gjort, jag tackade ja till att bli en del av Gamereactor.

Idag är det den 19 april och jag har, trots skickade ”vad är det som händer”-mejl, inte fått något svar från Hegevall. Men på Gamereactor skriver numera min gamla kollega Petter Mårtensson. Kan det vara så att Hegevall frågat ett dussin skribenter, fått några positiva reaktioner för mycket och sedan ”elle belle biat” fram en lycklig nyinvald GR-skribent?

I vilket fall som helst: väldigt annorlunda värvningsmetod att fråga en skribent om han är sugen på att skriva för din publikation, få ett ja som svar och sedan inte höra av sig mer och, på köpet, tillsätta en annan skribent.

Uppdatering: Jag har visst, än en gång, rusat in i ett ämne som jag inte haft full koll på. Petter Mårtensson blev inte tillfrågad av Gamereactor, utan ansökte om en plats på redaktionen på eget initiativ. Men jag tycker fortfarande att det är underligt att Petter Hegevall inte hör av sig. Är jag med i redaktionen eller inte? Lutar åt det sistnämnda alternativet.

Varför jag inte kommer tillåta att Gameplayer använder mina texter

Några dagar innan UMIT AB:s uppköp av Kong, Sportgamers och Gamer blev offentligt kontaktade Thord Daniel Hedengren mig och berättade att jag inte behövde fortsätta planera Sportgamers framtid längre. Sveriges största sajt om sportspel hade blivit såld. Jag mottog nyheten med blandade känslor, först kände jag en stor lättnad (Sportgamers gav mig mardrömmar om nätterna) men efter lite betänketid ersattes lättnaden med besvikelse. Tommy och jag hade så många grymma idéer att genomföra, känns som att vi aldrig fick resurserna och chansen.

Jag släppte dock besvikelsen bittra smak, men blev uppriktigt sagt väldigt upprörd över att både Kong och Gamer även såldes. Men jag ville inte gnälla, utan var istället glad för Thord Daniel Hedengrens skull. Äntligen kunde han satsa på mer lönsamma projekt.Tongångarna på Kong-redaktionen var ganska, med all rätt, oroliga. Vad skulle hända med Kong? Vad skulle ske med Gamer? Några skribenter tackade för tiden med nättidningen och tog farväl, andra var mer hoppfulla. Själv var jag skeptisk redan från början. Thord Daniel Hedengren var dock övertygad om att UMIT AB skulle förvalta samtliga varumärke väl, ”de verkade seriösa och skulle aldrig köpa Kong, Sportgamers och Gamer om de inte hade planer för framtiden”.

Min oro visade sig vara befogad den 11 april, för exakt en vecka sedan alltså, då jag till min förvåning hade fått ett mejl från Gameplayer i min inkorg. Mejlet visade sig vara ett massutskick till samtliga medlemmar på Gamer och Sportgamers (ungefär 16 000 konton) och som gjorde reklam för Gameplayer TV på TV400.

Den 16 april, för två dagar sedan, avslöjade Gameplayer på vilket sätt de tänkte ”förvalta” sajterna. Kong skulle, i mina ögon, förvandlas till en billig informationssajt om det senast publicerade materialet på Gameplayer. Sportgamers upphörde att existera och är numera en auto-länk till Gameplayer. Materialet skulle även här ”granskas” och sedan föras över till Gameplayers arkiv. Gamers trådar och medlemmar förflyttades till Gameplayers egna forum.

Jag finner deras agerande arrogant. Kong-redaktionen fick ingen information om vad som skulle ske och de har vad jag vet inte frågat om de får använda vårt material på sin sajt. För det är där skon klämmer, jag har inte skrivit på något avtal med vare sig Kong eller Gameplayer där jag avsäger mig upphovsrätten till mina samtliga texter. Således får inte Gameplayer förflytta mina texter till sitt arkiv utan mitt godkännande.

Jag har skickat ett mejl till en kontaktperson på UMIT AB och frågat vad de har tänkt göra med mina texter, men har, föga förvånande, inte fått något svar. Några av mina före detta medarbetare har frågat varför jag gör en så stor affär av det hela, och någon har sagt att jag missriktar min ilska. Det kan vara så att jag handlar först och tänker genom situationen efteråt, men jag känner mig ignorerad och orättvist behandlad.

Jag gör inte detta för att sätta käppar i hjulet för Gameplayer, och jag gör det absolut inte för att förarga inblandade personer i affären. Jag gör det kort och gott för min egen skull och för att visa att även om jag är en simpel, obetald skribent hemmahörande på nätet så kan man inte behandla mig och mina kollegor hur som helst. Utan oss eldsjälar hade inte en enda svensk sajt om tv- och datorspel kunnat existera.

Jag vill tipsa om att den suveräna ”diskussionsbloggen” Att skriva om spel skriver om affären och att en intressant diskussion kring upphovsrättslagen har uppstått.

Svenska spelskribenters småaktighet

Än en gång får den svenska spelpressen mig att hånskratta. Jag tycker att det är så förbannat roligt – rättare sagt barnsligt – att diverse tidningar, nättidningar och sajter fortfarande inte vaknat upp ur sina egna små världar. Att de fortfarande, trots alla ”öppna” diskussioner om hur vi tillsammans kan bli bättre på vad vi sysslar med, har kvar sin småaktighet – vilket några av mina kollegor gärna belyser med jämna mellanrum.

Anledningen till min framstuckna haka är den här notisen. Vi på Kong var alltså först i världen med att avslöja att svenska Avalanche Studios utvecklar en uppföljare till actionspelet Just Cause, som just nu toppar försäljningslistor världen över. Och trots vårt ”världsexklusiva scoop” (som vi för övrigt varken kallade världsexklusivt eller översatte till engelska) har ingen av våra konkurrenter rapporterat om Just Cause 2.

Vad beror det på? Är det för att de inte vågar eller vill ange Kong som källa? Jag skulle kunna satsa alla mina pengar på att det är just så det är. Och jag har bara femtio kronor kvar i plånboken.

Det råder en bitter svartsjuka inom den svenska speljournalistiken. Kollegan som just gratulerade dig för en välformulerad recension eller ett tidskrävande och lyckat ”gräv” skulle inget annat än att hellre hugga dig i ryggen med sin blyertspenna om tillfället gavs. Sorgligt men sant. Än värre är det med den dolda rivaliteten spelsidorna emellan.

Men för att återgå till det ursprungliga ämnet: Dagen efter att vi publicerat vår notis om Just Cause 2 sprider sig nyheten som en löpeld på nätet. Gamefront, Jeux France, Xbox 360 Only, Gamez, Gameradio med flera rapporterar om Avalanche Studios uppföljare och alla källanvisar till Kong.

Så varför har inte en enda, liten svensk spelsida skrivit några rader om Just Cause 2? Med tanke på att de skriver spaltmeter efter spaltmeter om att Nintendo DS-spelet Contact släpps i Europa under vintern nästa år finner jag det underligt. Går inte speljournalistik ut på att informera sina läsare om det senaste inom spelvärlden?

Rätta mig mer än gärna om jag har fel. Eller är folk så otroligt småaktiga att de inte ens kan kommentera och svara mina påståenden… och frågor?