Är jag aktiv i fel bransch?
Jag har aldrig förstått storheten i The Legend of Zelda-spelen. Shigeru Miyamotos älskade äventyrsspelserie har genom årens gång lyfts till skyarna inte en, två eller tre gånger. Snarare femtioelva gånger, och det bara i Sverige av mer eller mindre välkända spelskribenter.
Och i och med detta beskylls jag för att inte gilla tv-spel. Vilket känns så där, även om jag tycks urskilja en glimt av ironi i slutet av Fredrik Schützers krönika (tror jag).
Egentligen vill jag älska Link och hans oändliga äventyr. Jag känner mig nästan mindre trovärdig som spelskribent för att jag inte stämmer in i hyllningskörens melodiska lovsånger. Men jag kan inte. För hur jag än försöker, kan jag verkligen inte älska The Legend of Zelda-spelen, än mindre spela igenom dem.
Den magi som vissa skribenter sägs uppleva när de rider på Epona över Hyrules fält har jag aldrig upplevt, och Ocarina of Time trollband mig aldrig. Jag tyckte snarare att spelet var långtråkigt.
Vad jag ogillar mest med The Legend of Zelda-spelen är alla dessa grottor som spelaren tvingas genomlida för att avancera i spelet. De är oftast identiska, problemlösningen genomtänkt men upprepande och tempot minst sagt segt. Jag tror faktiskt att jag aldrig har orkat slutföra mer än två, högst tre, grottor och bossar i ett The Legend of Zelda-spel (med undantag för A Link to the Past, som jag faktiskt ”gillar”).
Sanningen är den att tv- och datorspel som Ico, Final Fantasy X, The Elder Scrolls IV: Oblivion, Fallout, Grand Theft Auto: Vice City och Pro Evolution Soccer 6 (samt ungefär trettio titlar till) i mina ögon bjuder på mer och bättre underhållning än valfritt spel med Link i huvudrollen.
Och ja, jag gillar, nej snarare älskar, tv- och datorspel.
maj 7, 2007 vid 12:46 e m
Det roliga är att det är just grottorna som jag faller förr. Tredimensionella pussel, så ser jag dem. Belöningen kommer sen i form av en schysst boss.
Epona-romantiken är dock överdriven. Visst får spelen mer kött på benen av alla sidokaraktärer, men att folk påstår att de får tårar i ögonen av det ena eller det andra kommer jag inte att förstå.
maj 7, 2007 vid 1:00 e m
Jag ogillar grottorna och i det senaste spelet (Twilight Princess) nästan hatar jag mörkervärlden. Jag vet inte varför, men jag upplever de mer allvarsamma inslagen i The Legend of Zelda-spelen som långtråkiga och utan spelglädje. Det värsta är att jag lider av det, för jag känner mig ”smutsig” av att inte kunna dela samma passion för Link och hans äventyr som alla andra gamers.
maj 7, 2007 vid 5:18 e m
OoT var inte bra, något saknades i det. Det enda som egentligen slog igenom var just då man lämnar Kokiri Forest första gången och det tårfyllda avskedet visas.
Sedan är spelet som vilket annat som helst.
Twilight Princess är tråkigt pågrund av att jag måste springa tillbaka till samma ställe gång på gång. Okej att jag återvänder och går till ett helt annat ställe, men redan i inledningen måste jag springa till byn och göra samma saker i princip, upprepade ggr.
Känslomässigt har TP en bättre utval än OoT då jag verkligen känner då Midna, Zelda och alla byborna far illa.
Men tillbaka till huvudämnet, nej du är inte aktiv i fel bransch. Att du inte gillar Zeldas nya inkarnation är inget fel, personligen gillar jag inte Zelda sedan det blev 3d. Four Swords ser hur skoj ut som helst och då är det närmare 2d.
Vissa serier gör sig helt enkelt inte i 3d i min mening.
maj 8, 2007 vid 11:52 f m
Jag är inte heller särskilt förtjust i Zelda-spelen. De är underhållande en liten stund, men sen blir de repetitiva. Och precis som du ogillar jag verkligen den mörka världen i den senaste installationen av serien.
I mina ögon är Zelda väldigt överskattat.
maj 8, 2007 vid 12:07 e m
Skönt att höra att man inte är ensam om att inte vara överdrivet förtjust i The Legend of Zelda-serien. Trodde ett tag att det bara var jag som inte gillade det repititiva upplägget i spelen.