Spelgalan 2007 – vad man förväntat sig

Igår gick Spelgalan 2007, arrangerad av den svenska branschföreningen MDTS, av stapeln. Som så vanligt när sådana här galor och prisutdelningar arrangeras är det de välkända och mest omskrivna spelen som prisas. 2006 var i och för sig ett mellanår i väntan på att den nya generationens konsoler även skulle lanseras i Europa, men jurymedlemmarna har nog inte haft alldeles för stora problem med att kora vinnare i respektive genre.

Just de olika prisklasserna är väl lite förutsägbart konservativa men jag har svårt att se någon annan lösning för att ge alla spel ”samma chans” i kampen om utnämningarna.

Värt att notera är att MDTS även delade ut ett hederspris som tillföll Owe Bergsten, som i och med beslutet att importera Nintendo-produkter som Game & Watch och NES till Sverige bidragit till vår hyfsat utvecklade spelkultur. Nedan följer en lista över alla pristagare.

Årets spel: The Legend of Zelda: The Twilight Princess (Wii)
Årets svenska spel: GTR 2 (PC)
Action: Gears of War (Xbox 360)
Äventyr: The Legend of Zelda: The Twilight Princess (Wii)
Sport: Table Tennis (Xbox 360)
FPS: Half-Life 2: Episode One (PC)
Plattform: Psychonauts (PC/PS2/Xbox)
Rollspel: Elder Scrolls IV: Oblivion (PC/Xbox 360)
Online: Gears of War (Xbox 360)
Strategi: Medieval II: Total War (PC)
Beat’em up: Tekken Dark Resurrection (PSP)
Racing: Test Drive Unlimited (Xbox 360)
Mobila spel: Locoroco (PSP)
Barn- och familjespel: Guitar Hero 2 (PS2)
MDTS Hederspris 2007: Owe Bergsten, Bergsala

En eloge till GPTV

Spelsidan Gameplayer är en av de snabbast växande spelsidorna i Sverige för tillfället. Efter uppköpen av Kong, Sportgamers och Gamer (mina tidigare arbetsgivare) ser framtiden ännu bättre ut, inte konstigt då alla tre varumärkena var välkända sedan tidigare.

Något som kännetecknar Gameplayer är deras hårda satsning för att bli störst i Sverige och med företaget UMIT AB i ryggen har de mer än tillräckligt med ekonomisk kraft för att uppnå sitt mål. Jag har dock aldrig ansett att spelsidan erbjudit något utöver det vanliga, men är nu beredd att ändra min åsikt.

Gameplayer TV (GPTV) kan nämligen vara det bästa tv-programmet om tv- och datorspel som någonsin producerats i Sverige. Serien är inne på sin tredje säsong och programledaren Sebastian Axelsson och hans kollega Andreas Berg går från klarhet till klarhet och lotsar, nästan undervisar, på ett utomordentligt sätt tittarna genom spelbranschens djungel.

Ett mer eller mindre godkännande är att programmet sänds på TV400 varje vecka (nästa avsnitt är den 29 april, klockan 23:45). Skulle man missa ett avsnitt kan man se dem i efterhand på GPTV:s avdelning på Gameplayer.

Kort sagt, keep up the good work.

Omspel: Test Drive Unlimited

Eden Studios utvecklade ett av förra årets absolut bästa spel, Test Drive Unlimited till Xbox 360. Under några hektiska sensommardagar spenderade jag all min lediga tid åt att glida omkring i mina vrålåk på Oahu, Hawaiis huvudö.

Det lustiga med Test Drive Unlimited är den omöjliga uppgiften att kategorisera spelet i en särskild genre. Visst, man kör bilar och, visst, man måste vinna tävlingar för att avancera i spelet. Således ett racingspel? Eden Studios hävdar själva att deras ögonsten är en så kallad MOORG (Massive Open Online Racing Game). Mer eller mindre försäljningssnack, men jag är trots det böjd åt att hålla med dem.

Test Drive Unlimited är, än idag, ett underhållande och framför allt stimulerande spel. Spelet låter deltagaren köra och äga några av världens mest exklusiva bilmodeller (perfekt återskapade in i minsta detalj) i ett av världens mest omtalade semesterparadis. Mitt eget senaste köp är en röd Ford GT för 170 000 amerikanska dollar. En bra B-klassbil för pengarna.

När jag recenserade Test Drive Unlimited för Kongs räkning gav jag spelet fyra apor av fem möjliga. Frågan är om inte spelet var värt en fullpoängare.

Fotnot: Bilden är tagen från amerikanska IGN.com och föreställer G-klassbilar (äldre pärlor från 50- och 60-talet).

Annonser/reklam – brott mot speljournalistiken?

På senare år har de svenska spelsidorna börjat eftersträva journalistisk korrekthet. Recensionerna har överlag blivit, till följd av att skribenterna blivit mer erfarna, bättre, de intetsägande förtittarna färre och nyhetsrapporteringen djupare.

Ibland kan jag uppfatta den svenska speljournalistiken som lite väl överpretentiös och självgod, och det känns ofta som att vi inom den försöker hävda oss gentemot våra kollegor verksamma i andra branscher, men det är ett steg i rätt riktning. Vad som dock oroar mig är att samma publikationer, eller rättare sagt samtliga svenska spelsidor, som eftersträvar seriös journalistik även begår journalistiska brott.

Vad jag syftar på är reklamerna, annonserna, som är den huvudsakliga inkomstkällan för samtliga svenska spelsidor. Utan annonsintäkter skulle ingen av de stora svenska spelsidorna kunna existera och detta vet givetvis företagen inom spelbranschen mycket väl om.

Vad som jag uppmärksammat, och som är skälet till att jag skriver detta inlägg, är dubbelmoralen som uppstår när journalistisk korrekthet krockar med ekonomiska frågor. Är det verkligen försvarbart att Gamereactor har en annons för God of War 2 i recensionen av spelet, där annonsen levererar citat som ”superbt” och ”otroligt” (fast på engelska förstås) samtidigt som de har ännu en annons om spelet i högra hörnet av sajten?

Nordisk Film (Sonys svenska distributör) måste ha betalat djävulskt bra, då God of War 2-annonser dominerar reklamutbudet på sajten.

Än värre var det när den svenska spelsidan Hype lät designa om hela sajten för att göra reklam för den rosa versionen av Nintendo DS Lite. Jag har inte koll men hoppas att de verkligen inte publicerade recensioner av Nintendo DS-spel under samma period…

Jag vet mycket väl om att det kostar att ha en stor och populär sajt i omlopp på nätet, och jag anser inte att det är fel att finansiera den med hjälp av annonsintäkter, men borde man inte avstå från att recensera ett spel om man fått betalt för att göra reklam för det?

Om den svenska speljournalistiken så gärna vill uppnå samma status som andra journalistiska inriktningar, borde dess aktörer sluta skjuta sig själva i foten.

Kommande projekt: ”Macho” – del 1

Jag skulle inte vilja kalla mig själv för genialisk eller något liknande, snarare en idéspruta. Jag har alltid haft många drömmar att självförverkliga, och det faktum att jag studerade till upplevelseproducent i mer än ett halvår (hann färdigställa en hel del projekt) gör att jag ofta får en idé som jag tror kan slå. I och med att jag för tillfället är frilansare har jag börjat arbeta hårdare med att förverkliga minst tre (därav två är riktigt intressanta) av dem.

Ett av de här projekten har jag givit det tillfälliga projektnamnet ”Macho” (uruselt, jag vet). Det är tänkt att resultera i en nättidning för män. Jag kan dock inte avslöja mer än att det inte enbart riktar sig mot tv- och datorspelsintresserade personer.

Jag är övertygad om att ”Macho” kan bli en början på något stort, riktigt stort. Min vision är att ha minst två deltidsanställda i slutet av året, samt ersättning till samtliga skribenter. Och då snackar vi inte ”ersättning” i form av recensionsexemplar utan pengar.

Projektet är bara i startgroparna i än, egentligen existerar bara ett såkallat konceptdokument, men min förhoppning är att påbörja designen inom en nära framtid.

”Macho” kommer att rocka min värld. Och förhoppningsvis din med.

Spelhjältinnornas hjältinna

Igår skrev Naseer på sin blogg om den gamla förstapersonskjutaren No One Lives Forever, varför han definierar spelet som en klassiker och vad ett spel ska innehålla för att få klassas som en klassiker. Intressant läsning, som så vanligt när en text är signerad Naseer.

Vad jag dock intresserade mig mest för var det avslutande stycket, där Naseer hyllade hjältinnan Cate Archer för att vara en stark kvinnlig karaktär före sin tid. Jag säger inte emot honom men vill istället belysa en annan hjältinna, nämligen frilansfotografen Jade i äventyrsspelet Beyond Good & Evil.

Just Beyond Good & Evil var ett av de första spelen jag recenserade, hade mest skrivit förtittar och nyheter samt artiklar innan dess, och jag håller fortfarande fransmannen Michael Ancels verk som ett av de bästa spelen från förra generationen. Mycket tack vare underbara Jade. Hennes stora, oskyldiga gröna ögon, hennes avslappnade men intellektuella framförhållning och den totala avsaknaden av sexism gjorde att jag föll pladask för henne.

För att citera mig själv ur min egna, och usla, recension: ”Jag föll direkt för Jades karaktär och personlighet, detta eftersom hon skiljer sig mycket från sina kvinnliga kollegor i spelvärlden. Jade har inte plastikopererade bröst, kort kjol eller tajta trikåer. Hon försöker inte vara förförisk eller spela lättflörtad.”

Har du ännu inte bekantat dig med Jade är det dags att köpa Beyond Good & Evil och uppleva ett av förra generationens absolut bästa spel.

Jag har visst slutat att existera

Det finns inget bättre än att få bekräftelse på att det man skriver når fram till läsarna, att man berör eller, för att vara lite mindre finkänslig, påverkar läsarna i deras vardag. Jag kan vara den sista, avgörande faktorn ifall en person köper eller inte köper ett tv- eller datorspel.

Dessa bekräftelser brukar oftast bestå av mejl från läsare innehållandes positiv eller negativ kritik. Jag blir lika rörd av båda, för kritik ska man alltid ta åt sig av, om den är konstruktiv vill säga.

Ibland blir man dock tillfrågad av representanter från andra publikationer om man är intresserad av att börja skriva för dem. Detta är alltid kul, för då vet man att det man skriver uppfattas som bra, särskilt ifall representanten hör av sig två gånger inom loppet av några månader.

Som Petter Hegevall (före detta Engelin) på Gamereactor. Första gången han tog kontakt med mig var någon gång i höstas. Jag svarade tack, men nej tack, Kong har stora framtidsplaner som jag inte vill riskera att inte bli en del av. Andra gången var faktiskt för bara några veckor sedan, den 2 april, och i och med att jag sagt farväl till Kong tänkte jag ”varför inte, lite nya utmaningar skadar väl aldrig”.

Sagt och gjort, jag tackade ja till att bli en del av Gamereactor.

Idag är det den 19 april och jag har, trots skickade ”vad är det som händer”-mejl, inte fått något svar från Hegevall. Men på Gamereactor skriver numera min gamla kollega Petter Mårtensson. Kan det vara så att Hegevall frågat ett dussin skribenter, fått några positiva reaktioner för mycket och sedan ”elle belle biat” fram en lycklig nyinvald GR-skribent?

I vilket fall som helst: väldigt annorlunda värvningsmetod att fråga en skribent om han är sugen på att skriva för din publikation, få ett ja som svar och sedan inte höra av sig mer och, på köpet, tillsätta en annan skribent.

Uppdatering: Jag har visst, än en gång, rusat in i ett ämne som jag inte haft full koll på. Petter Mårtensson blev inte tillfrågad av Gamereactor, utan ansökte om en plats på redaktionen på eget initiativ. Men jag tycker fortfarande att det är underligt att Petter Hegevall inte hör av sig. Är jag med i redaktionen eller inte? Lutar åt det sistnämnda alternativet.